Förlag

Norstedts

Varje år får de stora förlagen in tusentals debutantmanus. Håkan Bravinger, förläggare på Norstedts, berättar vad de letar efter.

Vad tar ni sikte på i manushögarna?

– Vi får in cirka tvåtusen manus om året. Vilket betyder att det råder fruktansvärt hård konkurrens för att bli en av de fyra till sex personerna som får debutera på ett år. Det är omöjligt för ett förlag att läsa så många manus noggrant – det går att räkna ut hur många människor som i så fall skulle krävas och det faller på sin egen orimlighet.

Så vad avgör om ni ska läsa vidare?

– Det gäller för oss att snabbt komma fram till de manus vi vill titta närmare på. I första gallringen kan det vara allt ifrån ett intresseväckande följebrev till en bra romanupptakt. Vid närmare påseende ökar förstås förväntningarna. Då börjar vi syna den språkliga nivån och det dramaturgiska upplägget. En bok ska man vilja läsa vidare i, så enkelt är det. Sedan kan det som lockar vara att det är så spännande att man vill läsa mer eller att språket är så precist att man fångas av det. Det är också viktigt för oss att kunna läsa brett. Ett underhållningsmanus läses givetvis annorlunda än en litterär novellsamling, en deckare annorlunda än en diktsamling. Det säger sig självt, men visar ändå vilka krav vi ställer på oss under läsningens gång.

Hur mycket tid lägger ni på läsning av ett debutantmanus?

– Det skiftar något oerhört. Några manusläsningar kan mätas i minuter, andra läses noggrant av flera i gruppen för att sedan diskuteras livligt under åtminstone ett möte. Ibland är vi lite oense i gruppen, vilket alltid är stimulerande. I de fallen vi är många som läser kan en oro uppstå att något annat förlag ligger före oss i läsningen. Det är faktiskt också stimulerande. Konkurrens är bra när det handlar om manusläsning.

Kan du peka ut tre saker som ett debutantmanus ofta faller på?

– När man känner att författaren själv inte läser böcker, oavsett genre. När man känner att författaren inte ens läst igenom sitt eget manus, vilket är vanligare än man tror – men att kunna redigera sig själv är något som alla bra författare kan. När man känner att författaren egentligen inte har något att berätta – det blir särskilt ledsamt i de fall man känner att författaren faktiskt kan skriva.